TVÅ GOA VÄNNER SOM PRECIS SPRUNGIT
Hörrni
I hela mitt liv har jag varit rädd för sport. Jag har sett mig som en svag, klen och ohurtig person som liksom inte haft ”träning som livsstil”. Tror det dels har att göra med att jag ofta vill vara bäst – på en gång. Och det blev ju problematisk då man gick på 1-2 fotbollsträningar som barn och inte var bäst på en gång.
Så jag bestämde mig tidigt för att tycka att sport är ”töntigt”. Så som jag alltid gör med saker jag har svårt att identifiera mig med. Det är ju liksom lättare än att bara erkänna att man kanske inte är bäst på det – men att det kan vara bra ändå.
Men sen i mars i år har jag faktiskt tränat minst tre gånger i veckan. Jag har sprungit lite, gymmat lite, yogat lite osv. Det som har hänt är att jag känt mig mer stabil i mitt humör, sovit bättre och fått in lite nya rutiner. Och så blivit lite mer *fit* förstås. Men bästa är nog att det känns ångestreducerande, vilket är en jävla vinst.
Igår sprang jag mitt andra lopp nånsin. Sist jag sprang var för fyra år sedan, då jag också tränade en del, då blev mitt resultat nåt på 32 minuter på 5 kilometer.
Igår sprang jag samma sträcka på 26 min och 40 sek! I alla fall enligt min Runkeeper.
ÄNDÅ BRA VA!
Med det här vill jag inte hetsa er till nåt, de flesta VET ju redan att det är ”bra” att träna, varenda jävla medie berättar ju det för oss dagligen. Men jag vill väl mer bara säga att det finns en möjlighet alla som är som mig dvs. inte ser sig själva som ”sportiga”, att ändra på det om man vill.
Inlägget Mitt första lopp (typ) dök först upp på Hanapee.