Halloj från skakad person
Idag var jag ute i Vallentuna och red på Spex igen. Vi skulle hoppa bana och jag kände mig lite ur form. Liksom helt utan ”jävlar anamma” och rätt harig överlag. Så som man kan vara vissa dagar.
Men till själva banhoppningen kom vi aldrig. Jag skulle testa lite hinder till en början och kände hur jag hoppade snett över ett hinder men styrde mot nästa när jag plötsligt började känna mig riktigt osäker. Jag kände att jag tog en dålig väg och att vi skulle hamna rätt snett på nästa hinder också, så jag bestämde mig för att börja bromsa Spex, luta mig bakåt och dra hårt i tyglarna – problemet var bara att det var alldeles för kort till hindret och Spex tyckte att det var väl ingen fara att hoppa det lilla?!
Så han tog ett skutt medan jag bromsade och inte alls var beredd – så jag gjorde som en kullerbytta över halsen på honom och föll pladask ner på vänster sida. I mitt huvud gick allt som i slow motion men det var så OTROLIGT obehagligt och när jag låg på backen blev jag svinrädd att han skulle kliva på mig.
Men det gjorde han inte såklart. Istället stod han lugnt och tittade på mig efteråt och tänkte kanske ”gick det bra?” (eventuellt önsketänkande från mig) medan jag låg och hyperventilerade och grät i chock.
Fy fan vad läskigt det var. Men det gick ju bra. Jag bestämde mig ändå rätt snabbt för att hoppa upp i sadeln igen (så som man hört att man ska göra) och så hoppade jag 3-4 hinder efteråt. Men just hindret vi hade ramlat vid vågade jag inte hoppa igen. Blev som paralyserad när jag bara såg hindret. Och det var kanske 40 cm högt?!
Efteråt började jag se blixtrar och fick såklart jordens migränattack. Så som jag får varje gång jag utmanar mig (sist var ju efter att jag åkt baksidan av Åreskutan i off pisten, loooool). Extremsport verkar inte vara något för min hjärna helt enkelt.
MEN om exakt en vecka hoppar jag på Friends inför tusentals människor och jag kan knappt tänka på det utan dödsångest. Behöver någon slags mental coach som lär mig hur jag överkommer min rädsla och bara GÖR istället för att tänka. När vi kommer in på Friends VET jag att Spex kommer vara spattig och kännas lite okontrollerbar men jag VET ju också att jag KAN hantera honom om jag bara hittar ett sätt att våga vara bestämd och fokusera på det jag ska göra.
Men hur fan hittar jag lugnet i det? Hur ska jag våga GÖRA istället för att KÄNNA?
Aldrig trodde jag att ridning skulle vara så extremt psykiskt utmanande. I knappt 6 månader har jag ridit och lärt mig mer om mig själv än jag gjort på flera år.
Inlägget Min första avramling dök först upp på Hanapee.